Vi lever i en multikulturell värld vilket leder till att människor inspireras och lånar av varandras kulturer. Modehus i västvärlden blickar gärna utåt för att upptäcka nya innovativa mönster, udda plagg och accessoarer till deras nya kollektioner, allt för att tillfredsställa konsumenterna.

Konsumenterna förväntar sig en ständigt evolverande modeindustri med ett brett utbud av kläder som ska stimulera deras globaliserade och svårflörtade sinnen. Jakten på spännande nya trender gör att folk blickar bortom gränserna och ut till andra delar av världen där kulturarvet kittlar.

En globaliserad värld har sina fördelar inom de flesta samhällsperspektiven och inte minst för modebranschen i västvärlden. Men hur uppfattas detta kulturella utbyte av de ägande kulturinnehavarna?

Att urskilja mellan hyllning och appropriering inom mode är komplicerat men centralt för en fungerande modebransch där både parterna är nöjda.

När man problematiserar kulturellt utbyte är en av faktorerna gällande missnöjet att stora modeföretag använder sig av andras kulturarv, att de tjänar på något som inte är deras. Modehusen kan rent av kopiera mönster, plagg, accessoarer och massproducera för att sedan kapitalisera på andras kulturarv.

Distinktionen mellan appropriering och kulturellt utbyte handlar om makt. Obalansen gällande makt och kommunikationsutrymme leder till mutationer av den framtida betydelsen och fortsatta inflytandet av den aktuella symbolen, både inom den egna kulturen och utåt till resten av världen.

Minoritetsgrupper har inget skydd. Till skillnad från musik, text eller bild går det inte att skydda kulturella modeprodukter som traditionell dress eller mönster genom copyright-lagar utan det är upp till modehusen, konsumenterna och kulturinnehavarna att hitta en balans utifrån dialog och moral.

Debatten kring kulturell appropriation är det enda verktyget för minoriteter att trotsa en modeindustri som inte värnar om den kulturella integriteteten.