Afrofobi är rädslan för personer, idéer eller kultur med afrikanskt ursprung eller bakgrund, men kan afrofobi vara selektiv? Hos de flesta stora svenska företag verkar svaret var ja. Samtidigt som stora kedjor slåss om att vara först att haka på mångfaldstrenden, verkar samma företag mycket selektiva i vilken mångfald som intresserar dem.

Att många företag numera insett att alla, eller så många som möjligt oavsett bakgrund, tro, hudfärg eller sexuell läggning förtjänar att synas i det svenska samhället är fint att se. Samtidigt så känns det märkligt att det fortfarande år 2016 inte går att få tag på produkter som passar alla i våra butiker runt om i landet. Det är som en våt dröm att tänka sig att kunna gå in i valfri butik i Sverige och där kunna inhandla de produkter som passar för personer med brun hud och med afrohår. Vad är det då som hindrar företagen att ta in dessa produkter? De är inte svåra att få tag på. De är inte okända märken. Efterfrågan är synnerligen stor, men ändå tas de inte in.

Kan det vara så att det finns något som heter selektiv afrofobi? Det skulle innebära att företag som till viss del vill ge sken av att verka för mångfald och inkludering. Som glatt hoppar på både kulturella trender och stilar, samtidigt vägrar se de behov och nästan desperata önskemål som finns i vårt samhälle för produkter som passar alla. Ett tydligt och bra exempel är hudfärgat. Fram tills för bara något år sen var det nog många i Sverige som inte ens reflekterade över att hudfärgat i stort sett alltid är synonymt med beige. Inte bara här i Sverige utan såklart i alla andra länder där vithetsnormen är stark.

Den svarta aktivisten Steffi Aluoch deltog i P3 och förde då hudfärgade plåster på tal. Inte för att skrika rasism utan för att lyfta frågan och påtala det absurda i att kalla allt beigt för hudfärgat, och därmed exkludera och minimera alla andra hudfärger. Debatten som uppstod efter detta var inte nådig. Runt om i Sverige slöt vita svenskar upp och menade att detta att vilja se hudfärgade plåster i flera nyanser, var en ickefråga och löjligt att ens föra på tal. Dessutom så finns det ju Kalle Anka-plåster att tillgå för den som inte vill ha ”hudfärgat”. Att vita personer i ett vitt majoritetssamhälle där de hudfärgade produkterna faktiskt passar dem inte kan se behovet av hudfärgat som passar alla är en sak. Att företag vars existentiella syfte är att sälja, inte kan se detta är däremot mycket underligt. Vi svarta människor må vara en minoritet, men vi är inte få. Vi finns, vi syns och vi är köpkraftiga. Varför satsar ni inte på oss? Varför vill ni inte sälja till oss? Varför är ni så motstridiga att ta in de produkter som vi så gärna önskar? Nu valde dock glädjande nog en apotekskedja att ta in hudfärgade plåster i sitt websortiment, men det ska inte behöva stanna där.

Om vi däremot går vidare och utmanar lite till kring de hudfärgade produkterna, blir det genast mycket svårare. Som skribent av denna text har jag personliga erfarenheter av att vara i kontakt med stora svenska butiker och kedjor i hopp om att de skulle kunna tänka sig att ta in även hudfärgade strumpbyxor. Detta har dock visat sig vara allt annat än lätt. Svar som att det på grund av platsbrist inte är möjligt, eller att de inte har möjlighet att nischa sig så har varit vanliga. Gång på gång har dörren som jag naivt nog trodde i alla fall skulle stå på glänt, slängts igen i ansiktet på mig. Så min fråga är då svenska företag. När mångfalden knackar på dörren, är det någon av er som tänker öppna?