Du är den vitaste jag vet.
Man tänker inte på att du är svart.
Jag ser inte hudfärger.

Ord och meningar som har ekat genom hela mitt liv. Helt oberoende av varandra har personer runt omkring mig yttrat detta i olika sammanhang och kontexter. Allt från nära vänner, till kollegor, chefer och okända människor på stan. Mitt svenska namn och det faktum att jag inte bryter, har lurat många att tro att jag är vit, och när min hudfärg sedan uppdagas kommer ofta många märkliga, fördomsfulla och rasistiska grodor ur folks munnar.

Jag är svart, född i Colombia och adopterad till Sverige. Jag hämtades i början av 80-talet av två vita människor, mina föräldrar. Jag har haft en fin uppväxt, alltid känt mig älskad och omhändertagen. Alltid haft mat på bordet, ett eget rum, hela rena kläder och två fina föräldrar som alltid såg till mitt och min systers bästa. Jag som svart barn växte upp med två vita föräldrar, i ett väldigt vitt samhälle där vithetsnormen var väldigt stark. Jag växte alltså upp i en miljö så vit som snö, men min själ, min själ var mörk.

Utöver mig själv och min syster, var de enda två svarta barnen vi såg och träffade ett annat syskonpar, som även de var adopterade. Som vuxen kan jag verkligen se att avsaknaden av svarta personer i min omgivning påverkat mig enormt. Jag skäms över att erkänna att när jag väl träffade andra svarta människor i olika sammanhang, kände jag mig obekväm. Tankar som, ”varför måste de alltid hälsa på mig” eller ”nej nu kommer den där svarta personen vilja sätta sig bredvid mig och prata” är tankar som slog mig allt för ofta.

Som vuxen arbetar jag mycket med att rannsaka mig själv och försöka finna ut varför jag kände som jag gjorde. Varför led jag som själv är svart av afrofobi? Hur kunde det gå så fel? Varför träffade jag inte andra svarta barn eller vuxna under min uppväxt. Och insåg man inte att ett svart barn i ett vitt samhälle mer än någonsin behöver få umgås med personer de kan spegla sig i, som ser ut som dem själva. Personer som kan fungera som förebilder och som kan lära barnen om sina rötter och rasism på ett helt annat sätt än vita människor kan, hur gärna de än vill.

Det kommer troligtvis dröja många år innan jag verkligen har lyckats hitta mina tankar och en bra förklaring till varför det var som det var. Att det beror mycket på min vita uppväxt är ett faktum, men frågan är på vilket vis. Att människan ofta är osäker kring det som är annorlunda är ingen nyhet men är det allt, eller ligger det mer bakom det hela? Kan det vara så att jag som svart barn i en vit miljö omedvetet fostrades att känna och se mig själv som vit (såklart såg jag att jag var svart) och vad innebär det? När jag då hamnade i situationer med andra svarta skrek mitt hjärta av konflikten att vara en del av dem men ändå inte? Det finns säkert många svar och förklaringar kring detta och troligtvis kommer det att ta lång tid innan jag är i mål.

Men hur var det nu med afrofilin? De senaste åren har jag mer och mer börjat umgås i svarta kretsar. Jag inser att min “mörka själ” lyser upp, när jag får umgås med andra svarta människor. Att vara i miljöer där jag är normen och där jag inte behöver förklara och försvara många av mina tankar och åsikter är fantastiskt. Vi förstår oftast varandra och delar många liknande erfarenheter. Jag är lycklig på ett helt annat sätt än tidigare och blir enormt ledsen när jag tänker tillbaka på min uppväxt och de tankar jag bar på. Tänk om jag hade haft den här möjligheten när jag växte upp. Hur hade jag mått idag, hur hade mitt liv sett ut, vem hade jag varit?

För några veckor sen sa jag till min sambo att han tidigare varit tillsammans med en vit tjej i en svart kropp. Det tycker jag summerar mina känslor ganska bra. Jag var vit men jag är vaken och svart nu!